Nu tänker jag för andra gången gå ifrån min egen regel om att vara för privat och/eller personlig här i bloggen. Jag tänker mig att andra människor som läser här kanske känner igen sig, eller kanske beter sig såhär mot andra.
Alla har vi vårt bagage i vår ryggsäck som vi går runt med. Ibland är ryggsäcken tung och jobbig att bära runt på, det känns som om ryggsäcken drar ner en i ett svart hål. Ibland är ryggsäcken lätt och man skuttar runt i livet med ryggsäcken som hänger käckt på sned. Ibland är ryggsäcken lagom tung med både bra och dåliga upplevelser i en jämn fördelning och man går runt där och känner att livet är nog ganska bra ändå.
Alla erfarenheter som samlats där oavsett om ryggsäcken är lätt eller tung är det som format oss till de vi är. Vi är kort och en produkt av alla upplevelser vi varit med om sedan vi tog vårt första andetag i denna värld. Ingen har någon som helst rätt att förminska den människa man blivit. Man är den man är helt enkelt med olika preferenser. Ingen annan kan veta med säkerhet vad som finns i just din ryggsäck och vad som gjort dig till just den du blivit.
Jag har varit med om väldigt mycket i mitt liv, som gjort att jag blivit den jag blivit. Jag har varit med om många jobbiga saker som präglat mig. Under många år sade jag aldrig ifrån, jag bet ihop och gjorde saker som fick mig att må dåligt. Sist jag "brakade ihop" (och ja, jag blir deprimerad varje år i slutet på oktober och så det håller i sig i ungefär 3 månader, vissa år mer, andra mindre) fick jag prata med en terapeut och han fick mig att inse att jag har rätt att säga nej när jag känner mig obekväm och jag behöver inte heller förklara varför, han sa en del kloka saker som jag har börjat leva efter helt enkelt. Det tragiska är att jag har insett att vuxna inte kan ta ett nej utan att börja "skamma" en för att man inte vill göra vissa saker. Varför kan vuxna människor inte ta ett nej? Jag är jag och jag har rätt till min integritet, rätt till mig själ och mina känslor.
Jag är faktiskt en "dålig" kompis då många människor gjort mig oerhört besvikna genom åren på många sätt och därför backar jag ofta undan. Jag är dålig på att höra av mig då jag är en lite av en ensamvarg. Tack och lov är det inte många som jag släppt över tröskeln till mitt "privatliv" och framför allt in i mitt hem. Jag har några få som jag umgås med och ibland dröjer det månader innan vi hörs och det är helt okej. Jag förstår inte att människor kan prata så mycket bakom ryggen på en. Det är så fegt. Man har litat på några, sen har de fört vidare saker som jag sagt utan att jag sagt att det är okej. Vissa saker som handlar om MIG vill JAG vara den första att berätta för andra, eller så kanske jag inte vill berätta den för någon annan än just den jag har berättat för. Jag är oerhört besviken på människor som inte kan respektera mig som människa och som måste skvallra bakom ryggen.
Jag vill påstå att jag blivit ganska bra på att undvika vuxna människor. Jag föredrar faktiskt djur och barn. Djur för att de är så empatiska och de ser och känner hur man mår och de kör inte över en. Barn för att de är så genuint kärleksfulla och för att man kan ha helt underbara samtal med dem om precis vad som helst eller berätta helt påhittade sagor som de är med och styr. Eller när de kryper upp i knäet på en och vill att man läser deras favoritbok för dem.
Vuxna människor är så falska i många fall (jag säger inte alla) och ofta kommer man på dem med handen i kakburken. Men jag brukar inte säga något, jag iakttar och vet precis vad de håller på med fast de inte insett det själva. Jag har mer koll än vad jag vill ge sken av. Sen allt annat som andra vuxna människor lägger sig i, som de inte har att göra med, ekonomi till exempel. Jag har blivit uppfostrad att det är viktigt att jobba för att kunna försörja sig själv, uppfostrad till att klara mig själv och uppfostrad till att vara en trevlig människa.
Jag sätter värde i att göra ett bra jobb. Jag sätter värde i att betala för mig själv i den mån jag kan. Jag ville bland annat ha höns och jag har köpt nästan allting till hönsen för egna pengar. Per har nog köpt några småsaker och fixat andra saker gratis, men mest ställt upp med att hjälpa mig att bygga, bollplank och tips. Allt till trädgården som jag har velat ha köper jag om jag inte fått det i present av Per eller han har velat ha något som han köpt. Ibland köper han något, men nästa gång är det min tur.
Likaså det här med att vara trevlig och ställa upp. Varför ska man vara trevlig när andra inte är trevlig mot en? Varför ska man lyssna på andra som inte lyssnar på det man själv säger? Varför ska man visa respekt för andra som inte visar någon respekt tillbaka? Snart kommer jag att ha nolltolerans mot människor som beter sig illa mot mig. För varför ska jag vara snäll, stå och tacka och ta emot skit och låta mig själv bli förnedrad? Finns inget rim eller reson i det. Jag har rätt att säga nej och säga ifrån när andra beter sig illa mot mig. Nu är jag nog klar för den här gången. ❤
0 kommentar(er)
